Potts Point, Sydney: Inne i stadens art déco-matskvarter

Macleay Street löper rakt fram i nästan en kilometer, från plattformarna vid Kings Cross station ner till där marken sluttar mot hamnen vid Elizabeth Bay, och den vägrar att vara en sak länge. Gå långsamt och karaktären skiftar kvarter för kvarter: ett franskt bageri med ånga som immar fönstret, en vinbar med 350 flaskor, ett 1930-tals hyreshus med en kurvig trappuppgång i glasblock och smidesbalkonger sex våningar höga. Detta är vad som blivit kvar efter att Kings Cross neonremsa nyktrade till — den bostads-, matbesatta halvan av det gamla röda ljusdistriktet, och förmodligen den mest intressanta platsen i Sydney att spendera en vecka på att äta middag. Kvarteret läses i praktiken som två platser ihopsydda: Macleay Street själv är den polerade ryggraden, med sina art déco- och modernismhus som hyser bistroer och delikatessbutiker i bottenvåningen bakom originalets smidesjärn, medan gatorna och gränderna som grenar av — Challis Avenue, Kellett Street, Orwell Street — bär barerna och de mindre köken som gör hela området värt att dröja kvar på efter mörkrets inbrott.

Vad Potts Point är känt för

Potts Point är Sydneys art déco-kvarter, och det finns ingen seriös rival till titeln. Ungefär hundra hyreshus från 1930- och 40-talen, plus en skvätt 1960-tals modernismtorn, överlever längs Macleay Street och Springfield Avenue — mer än någon annanstans i landet. På Macleay Street själv bär Franconia och Macleay Regis stilens signaturdrag: rundade hörnbalonger, glasblock, kromkantade dörröppningar byggda för en stad som under ett arkitektoniskt ögonblick försökte se ut som Miami.

En kort avstickare från Macleay Street till Springfield Avenue ger Carinthia och Carisbrooke, ytterligare två överlevare från samma byggboom mellan krigen, på en tystare, grönare gata ett kvarter från restaurangraden. Tillsammans förklarar de varför detta kvarter passar matfokuserade resenärer som jagar restauranger med hattar och seriösa viner inom tio minuters promenad från kudden, och varför det passar par eller ensamresenärer som hellre har en promenadvänlig, karaktärsfylld bas än en resortremsa. Det passar dem bättre än familjer som vill ha något lugnt och saniterat — delar av Kings Cross, några gator bort, är fortfarande sena och högljudda — och det är helt oanvändbart för den som vill ha stranden inom gångavstånd; sanden vid Bondi eller Coogee kräver buss eller taxi härifrån. Mellan middagar med hattar och husets vin för $8 några gator bort, sträcker sig kvarteret över fler budgetar än vad dess polerade fasader först antyder — mellanklass till överklass är den ärliga beskrivningen, inte uteslutande dyrt.

Var man äter och dricker

Macleay Street och gränderna från den — Challis Avenue, Llankelly Place, Kellett Street — hyser en av de tätaste koncentrationerna av bra, småskaliga restauranger i Sydney, och nästan ingen av dem kräver ett speciellt tillfälle för att motivera en bokning. Börja i grönsaksändan: Yellow på Macleay Street kör en hattad sexrätters provningsmeny byggd nästan helt på grönsaker, ett äkta destinationkök snarare än den symboliska köttfria noteringen på någon annans meny.

I åratal har kvarterets mest pålitliga kö bildats utanför Fratelli Paradiso på Challis Avenue — inga bokningar, handgjord pasta, vedugnsrätter, och ett rum som fylls inom några minuter efter att dörrarna öppnas varje kväll.

Längre ner på Macleay Street kör Le Frérot, från teamet bakom Franca, som franskt bageri på dagen — croissanter, en spindel krabba omelett värd att vänta på — innan det blir bistro när kvällsserveringen börjar. Runt hörnet på Kellett Street serverar Ezra östmedelhavs- och judisk mat — pickles, meze, ostron — i ett litet rum som fylls tidigt och sällan töms före stängning. För något mer lågmält gör Fei Jai på Challis Avenue dumplings och nudlar utan något av det ståhej som gatan större namn bär, och Room 10, gömd överst på Llankelly Place, har varit kvarterets specialty caféfixpunkt sedan 2010 — typ av café som lokalbefolkningen ställer in sina morgnar efter snarare än upptäcker på semester. Inget av detta behöver en bokning veckor i förväg — det är ett kvarter byggt för att vandra mellan Challis Avenue och Kellett Street tills något luktar rätt, sedan sätta sig ner.

När det är dags att byta kaffe mot vin, häller Dear Sainte Éloise på Orwell Street, från Love, Tilly Devine-teamet, från en lista på 350 flaskor mot en smårättermeny som ändras dagligen.

Nattliv och barer

Efter mörkrets inbrott delar Potts Point sig rent i två. Polerade små barer klustrar runt Macleay Street och gatorna från den; några kvarter bort håller Kings Cross proper fortfarande på att byggas om efter att lockout-lagarna slog ut den gamla nöjesremsan. Den teatraliska änden av kvarterets nattliv är The Roosevelt på Orwell Street, en cocktailbar i 1950-tals New York-stil, komplett med serveringsvagn vid bordet och en whiskykollektion på 800 flaskor som tar upp större delen av en vägg.

För något med utsikt staplar The Butler på Victoria Street en takterrass i flera plan ovanför gatan, och serverar Mexico City-inspirerade delningsrätter under stadens skyline.

Kellett Street bär ytterligare två av områdets bättre små barer: Bar Lucia, en spansk vinbar som lutar sig tungt mot australiensiska kvinnliga vinmakare, och häller upp bredvid tapas och jamón, och ArmsLength, en avslappnad radhusbar med en fikonträdsterrass och husets drinkar för $8 — bevis på att denna del av staden inte bara är reserverad för folk med representationskonto. Mellan The Roosevelts vagnservice och ArmsLengths fikonträd, varierar utbudet här från full teater till ingen krusidull alls inom fyra gator från varandra.

Saker att göra

Det självklara första draget, och fortfarande det bästa, är att promenera Macleay Street långsamt från topp till botten, och läsa art décon på vägen — Franconia och Macleay Regis på huvudgatan, sedan den korta avstickaren till Springfield Avenue för Carinthia och Carisbrooke — innan gatan tar slut mot hamnen vid Elizabeth Bay. Elizabeth Bay House väntar i den änden: en grekisk väckelsestil herrgård byggd mellan 1835 och 1839 av kolonialarkitekten John Verge, öppen söndag och måndag, 10 till 16, med tidsbokad entré, och ungefär så tydlig en bild du får här av hur landet såg ut innan lägenhetsboomen skrev om det.

Vänd tillbaka genom Fitzroy Gardens och El Alamein-fontänen tillkännager sig innan du läst ett enda tecken för den — ett 1961 maskrosformat minnesmärke över andra världskrigets ökenkampanj, och ett av de mest fotograferade landmärkena i kvarteret, särskilt när det är upplyst på natten.

Båda landmärkena ligger en lätt promenad från varandra och från Macleay Street själv, vilket är poängen med att göra Potts Point till fots snarare än med taxi — ingenting här är mer än femton minuter från något annat.

Shopping

Shopping i Potts Point är liten och specifik snarare än en rad kedjor. Potts Point Bookshop, driven av samma stall som Macleay on Manning i över två decennier, är utvald bland Macleay Streets oberoende — designböcker staplade bredvid keramik, ljus och småskaligt mode, typ av butik du smiter in i i tio minuter och lämnar fyrtio minuter senare med något du inte planerat att köpa.

Det är inte ett shoppingkvarter i galleria-mening, och det är snarare tjusningen — allt som erbjuds här ryms i en tygkasse, inte en resväska.

Var man bor i Potts Point

Potts Points hotell är nästan alla små och boutique, inrymda i konverterade radhus snarare än torn — en skala som passar ett kvarter byggt på 1930-tals hyreshus snarare än glas. Spicers Potts Point ockuperar en trio av 1880-tals radhus på Victoria Street, salviagröna med smidesbalkonger, omarbetade till ett boende med 20 rum som sätter gästerna närmast Orwell och Kellett Streets barområde. Hotel Challis, utspritt över två restaurerade viktorianska radhus nära Macleay Street, erbjuder skymtar av hamn och bro från de övre rummen och ligger närmare kvarterets restaurangände. Mellan de två, och de mindre boendena runt dem, täcker området de flesta budgetar som understiger fulla CBD-hotellpriser utan att ge upp mycket i komfort eller läge.

Att ta sig runt

Kings Cross järnvägsstation, på T4 Eastern Suburbs and Illawarra Line, ligger vid Potts Points norra kant, vilket sätter större delen av kvarteret inom fem till tio minuters promenad från en plattform. Det är cirka tre stopp och under tio minuter till Martin Place i CBD, med ett enkelt byte där till det bredare järnvägsnätet. Från flygplatsen, räkna med femton till tjugo minuters taxi eller rideshare, eller Airport Link på T8-linjen med ett byte på vägen. Till fots förblir Macleay Street och Challis Avenue väl upplysta och livliga sent in på kvällen; det är Darlinghurst Road-remsan i Kings Cross proper, några gator västerut, som fortfarande bär en del sena nattstökighet och en handfull strippklubbar kvar från sin röda ljus-historia.